Under hela lågstadiet var jag med om utanförskap, det fortsatte i mellanstadiet och då övergick det även kränkningar.
Min fadder och hennes lillasyster som gick i min klass var några jag umgåtts en del med utanför skolan trots allt. Men i slutändan så var det de som fick mig att må som sämst.
Allt det jag kommer berätta nu hände pågrund av att det var en tjej i klassen som alla såg upp till, hon fick bröst före oss andra, hängde med dem som gick i klassen över och ansågs då helt enkelt att vara coolare än oss andra. Eller ja, det påverkade ju ingen annan än mig i klassen.
Under de tidigare åren hade jag umgåtts med den här tjejen mycket, vi dansade tillsammans på fritiden och umgicks faktiskt väldigt mycket. Jag beskriver ju att jag varit utanför hela lågstadiet, men då var det inte lika påtagligt. De umgicks med mig, men helst inte och det var något de alla visade väldigt odiskret.
Mot mellanstadiet kom det mer och mer, även bråk. Jag kan inte kalla mig helt oskyldig till att det var som det var, jag hade aggressionsproblem, och agerade utåt väldigt snabbt om tyckte att något var fel, jag hade ingenting emot att stå upp för mig själv. Detta är såklart en fördel, men det är aggressionsbiten som var problemet. Jag fick utbrott i klassrummet, då jag skrek och slet i både bord och stolar.
De andra tjejerna i klassen spelade då på det och låtsades vara rädda för mig, och det här gjorde dem gång på gång till offer. Det var alltså mig det var fel på. Självklart var aggressionen ett problem men jag är så besviken på min mentor som aldrig tog mitt parti utan valde bara att bokstavligen släpa ut mig ur klassrummet när jag var arg, ledsen och skrek.
Det jag kommer ihåg mest var att jag var så glad när jag äntligen skulle få boka in tider hos kuratorn på skolan. Men väl på plats så handlade det inte om mig hur utstött och förnedrad jag kände mig. Utan det handlade om min aggression. Varje dag jag inte hade fått ett utbrott fick jag ett klistermärke.
Jag samlade på mig klistermärken samtidigt som jag fick höra vilket mongo jag är av min fadder, jag fick inte vara med och leka med alla andra tjejer i min klass och klassen över. Jag satt på stenen som finns på skolgården, den stenen man satt på om man kände sig ensam så folk kunde komma fram och fråga om man ville vara med. Jag satt där hela raster, ingen kom fram.
Och tillslut kom droppen, i femteklass som gjorde att jag aldrig återvände. Frågan kom upp bland tjejgänget i klassen om de skulle bry sig om jag dog, detta hörde jag då jag satt ensam några meter i från. Svaret från alla var ”jag vet inte”, ”nja” och ”nej”. Efter detta förstördes jag helt och hållet, jag ville inte finnas mer, det fanns ju ingen annan som heller ville det tänkte jag 11 år gammal och försökte ta mitt liv.
Jag lyckades som tur var inte, min lärare kom ut till skogen till mig och såg var som var påväg att ske och ringde snabbt upp min mamma. Efter detta bytte jag skola och allt blev mycket bättre. Jag var utanför, men det var inte lika påtagligt. Jag fick alltid vara med, men blev aldrig frågad. Det var endast ett fåtal gånger de frågade.
Detta pågrund av att det fanns gäng, som jag lätt skulle kunna få vara med i. Men jag ville inte, utan ville vara med alla så det blev mycket att jag hoppade runt och då blev det som det blev när de inte visste vart jag stod. Jag hade absolut inte de stora aggressions problem kvar. Samtidigt som jag kunde bli arg, ledsen och irriterad och uppfattas lite dryg sol alltid tog åt mig.
I femman och sexan var jag tillsammans med en kille i min parallellklass och alla tyckte det var jätteroligt och var glad för min och hans skull. Något jag tyckte var jätteroligt och jag blev så glad av det. Även fast vi kanske pussades en gång under förhållandet.
Det var nu min förra klass märkte hur bra det gick för mig, och bestämde sig då för att göra vad som helst för att förstöra. Då var den en tjej i klassen som började skriva till folk i båda min klass och min parallellklass. Då skrev hon om hur jag knivhotat henne i matsalen. Detta var något hon hitta på helt och hållet och jag är så glad att hon fick sota för detta senare. Alla fick reda på att det inte var sant då hon bad mig om ursäkt när min mamma pratade med hennes. Äntligen är det över tänkte jag.
Sedan fortsatte åren, jag blev tillsammans med en annan kille i min parallellklass i 8:an som jag var tillsammans med i närmre ett år. Det var ett seriöst förhållande och det var även han jag förlorade min oskuld med, vi åkte även utomlands tillsammans. Jag tappade dock bort mig själv väldigt mycket i detta förhållandet. Jag glömde bort mina vänner och umgicks bara med honom under detta år. Det tog sedan slut då han varit otrogen mot mig och behandlat mig dåligt under den senaste månaden då han tyckte jag var ”för kär”.
Nu hade jag ingen igen, jag hade ju glömt bort mina vänner, folk var även arga på mig för att jag var tillsammans med killen som många andra ville ha. Men det är ju ganska roligt bara. Man känner ju sig speciell så det var inget jag tog åt mig av. Det var bara biten att hitta tillbaka till mina vänner, det blev lite som att jag utnyttjade de nu när jag var singel, att de dög då men inte annars. Men detta gick över ganska snabbt.
Nu går jag i gymnasiet, och mår bättre än någonsin och det går bra för mig bland vänner, jag har absolut inga aggressionsproblem och har väldigt lätt med vänner. Jag är dock väldigt känslig och blir lätt ledsen. Det har hänt så mycket mer än det här, det värsta tänkbara som jag inte ens orkar gå in på.
Det ända med mobbningen som jag utsattes för som följer med mig än i dag är att denna populära och mogna tjejen i klassen än idag vill se mig misslyckas. Hon gör allt för att jag inte ska få komma på fester och för att folk ska se ner på mig. Men det här är något som jag inte alls tar åt mig av, då jag vet var hon står och jag ser inte alls upp till henne. Och i framtiden ska vi få se vem av mig och henne det går bäst för, förmodligen mig! Jag är stark och hon är svag. Det är något jag äntligen kan säga!
