Vad är mobbning?
Det finns ingen exakt beskrivning av vad mobbning är, men när man säger mobbning brukar man mena att någon utsätts för negativa och kränkande handlingar som upprepas. Mobbning brukar också innebära att det finns en obalans mellan den som mobbar och den som utsätts. Det kan handla om att den som mobbar har högre status eller mer medhåll av andra, är starkare eller helt enkelt att många mobbar en ensam person, även om en mobbare också kan vara ensam om att utsätta sitt offer. Mobbning behöver inte handla om att man ger sig på någon direkt med kränkande ord eller handlingar. Det kan också handla om att man kränker någons integritet genom att avslöja hemligheter, sprida ut rykten eller lägga ut smygtagna bilder, kanske utan att den mobbade vet om det. Mobbning kan också innebära att man fryser ut någon.
Vem mobbar?
Det finns en myt som säger att den som mobbar gör det för att hen har dålig självkänsla, och använder mobbningen för att hävda sig. Och att mobbare ofta själva har varit mobbade. Inget av det här stämmer, även om det förstås kan stämma i vissa enstaka fall. När man i forskning har tittat på vad som utmärker mobbare som grupp så är de snarare personer som redan innan de börjar mobba är dominanta och gillar att ha makt och kontroll över andra. De har ofta dålig förmåga till medkänsla med andra och är impulsiva och aggressiva. Det finns alltså ingen anledning att försöka bortförklara mobbning med att ”det är synd om mobbaren”. Det är den som blir mobbad som det är synd om. Däremot händer det ganska ofta att mobbare inte har förstått hur illa de har gjort sina offer. Ibland förstår de inte ens att det de har gjort är mobbning. Det gäller särskilt alla dem som man ibland kallar för ”svansen”, det vill säga alla de som bara hänger på mobbaren genom att t ex dela eller lajka elaka kommentarer på sociala medier. Det innebär att det verkligen är värt mödan att ta itu med mobbare och göra dem uppmärksamma på vad det är de håller på med.
Varför är det värre att bli mobbad och trakasserad på nätet?
Det har visat sig i forskning att nätmobbning skadar den mobbade mer än sådan mobbning som äger rum i verkliga möten. Det kan bero på flera olika saker. Dels sker nättrakasserier ofta utan att vuxna har någon insyn. Om någon blir trakasserad på skolgården så uppmärksammas det ju ofta av personalen på skolan. Men vuxna är inte närvarande på de sociala forum som ungdomar möts i på nätet. Nätmobbning kan också pågå dygnet runt och många som utsätts upplever sig därför inte vara trygga någonstans eller någonsin. Det är en fruktansvärd känsla att veta att även när man har gått och lagt sig i sin egen säng i sitt eget hem så kan man plötsligt utsättas för hatattacker; man får aldrig vila ifrån den konstanta rädslan och stressen som detta för med sig. En annan orsak kan vara att nätmobbning kan involvera så många. Det är en sak om några stycken är taskiga mot en, och en helt annan om man upptäcker att hela ens skola, kanske till och med personer som man inte känner, deltar i kränkningar mot en på nätet. En annan speciell sak med nätmobbning är att den kan finnas kvar långt efteråt, både för andra att se och som en påminnelse för en själv. Tyvärr är det också så att människor, både vuxna och barn, verkar tappa alla spärrar och gränser när de skriver saker på nätet. Sådant som man skulle ha väldigt svårt att säga till någon som står framför en blir plötsligt helt ok att skriva. Så nätkränkningar är ofta väldigt hårt, aggressivt och grovt formulerade redan från början.
Andra problem med sociala medier
Nu finns det även andra saker med sociala medier än rena trakasserier som kan få oss att må dåligt. Även sådana saker som kanske inte var illa menade kan uppfattas som taskiga. Det är mycket lättare att missuppfatta varandra när man kommunicerar i skrift och med bilder och symboler, eftersom man då inte uppfattar allt sådant som ansiktsuttryck, tonfall, blickar och annat som ger viktig information om vad avsändaren egentligen menade. Alla som har försökt har nog märkt att skriftliga skämt mycket lätt kan feltolkas.
En annan sak som kan leda till missförstånd är det faktum att man ofta inte får svar direkt, det är en fördröjning i nätkommunikationen som inte finns i ett vanligt samtal. Detta i sin tur gör att man hinner tänka väldigt mycket och bygga upp oro, egna tolkningar och fantasier innan man till slut får svar.
Det är också mycket lätt hänt att man känner sig utstött och utanför av sådant som man kan få se i sina kompisars flöden, fast det kanske finns helt naturliga förklaringar. Det väcker t ex olika känslor om ens kompis på måndagen berättar att hen var på bio med sina kusiner på lördagen, än om man får se i sociala medier hur samma kompis har jättekul tillsammans med några främmande ungdomar på lördagskvällen medan man själv sitter hemma ensam och har tråkigt.
Många människor beskriver också hur de känner en stress och press av att matas med alla andras lyckliga liv. Man glömmer lätt att de flesta bilder är väldigt tillrättalagda och fixade, och att det i själva verket är väldigt få människor som har kul hela tiden. Men det är bara de stunderna som de väljer att visa upp. En annan aspekt av det här är att man lätt fastnar i en ständig jakt på andras lajks och uppmärksamhet, där fokuset på hur man ser ut, och hur ens liv ser ut, blir mycket viktigare än hur man egentligen mår och har det.
Vad ska man göra åt nätmobbning?
Den allra viktigaste insatsen mot mobbning och trakasserier är att se till att de aldrig uppstår. En bra regel att ha för sig själv är att aldrig haka på och sprida negativa uttalanden utan att först ta reda på mer. Stämmer det som skrivs verkligen? Vem är avsändaren och vad kan det finnas för bakomliggande skäl för denna att lägga ut det här? Det är lätt att dras med av sina känslor, så genom att ha som regel att vänta lite med att svara på saker som gör en upprörd hinner man ofta både lugna ner sig och tänka lite mer klart och på så vis undvika att råka delta i mobbning. Sätt också upp regler, antingen för dig själv, eller tillsammans i den grupp du ingår, om vilket samtalsklimat som ska råda. Vissa ord kanske man t ex överhuvudtaget inte ska få använda i er grupp. Hur vi pratar med varandra spelar en väldigt stor roll för hur vi mår och hur trygga vi känner oss.
Det är också nästan omöjligt för mobbare att fortsätta mobba om de inte får med sig någon ”svans”. Genom att ta ställning mot mobbningen, allra helst om man är några stycken, så har man väldigt goda möjligheter att få stopp på den innan den knappt har kommit igång.
Om man vet om att någon är utsatt, vare sig det är man själv eller någon annan, så måste man berätta det för en vuxen som kan göra något åt saken. Att berätta en sådan sak är inte att skvallra, det är att hjälpa. Både genom att se till så att den som är utsatt kan få hjälp och för att stoppa mobbarna, som annars riskerar att fortsätta att utsätta ännu fler för hat, hot, kränkningar och trakasserier.
Psykologen Jenny Klefbom
Jag känner mig utanför, rädd, orolig
Att känna tillhörighet, att vara med, är kanske den starkaste önskan hos oss alla människor. Vi vill betyda någonting och vara viktiga, vara en del av en grupp, ett gäng, vare sig det är en mindre grupp på två, tre personer eller en större grupp. När vi blir påhoppade med dömande, oschyssta, fördomsfulla och hatfulla kommentarer från andra så kan det sätta igång extremt starka känslor för att det får oss att tappa känslan av tillhörighet. Vi känner oss utanför, annorlunda, får inte vara med. Det är lätt att vi då blir livrädda, deprimerade, blir oroliga och får ångest och drar oss undan.
Jag känner mig dålig, känner skam
En av de jobbigaste känslorna att känna som människa är skam. Även en person som har många vänner, har bra självförtroende och självkänsla, kommer känna skam när den blir påhoppad. Det är naturligt och inbyggt i oss sedan hundratusentals år. Skam finns inbyggt i oss bland annat för att signalera att vi gjort något fel mot gruppen vi lever med, och att vi behöver ändra på någonting vi gör så att vi inte skadar gruppen. När skam sätts igång av påhopp av fördomsfulla hatord så är det därför lätt att tro att vi faktiskt gjort något fel. Men i själva verket är det personerna som hoppat på en som har gjort fel. Det är de som borde känna skam, men bakom en skärm är det mycket lättare att kränka någon utan att känna skam.
Vad är det för fel på mig?
När andra hoppar på oss med fördomsfulla och hatfulla ord så är det lätt att tro att orden de slängt på en stämmer. Det kan bero på att när någon hoppar på oss på det viset så känner vi starka känslor som skam, rädsla eller att vi blir ledsna. När vi känner starka känslor så är det hjärnans uppgift att försöka förstå varför vi känner som vi gör, den försöker tolka känslorna. Här kan det lätt gå fel och hjärnan tänker ungefär såhär: ”Eftersom jag känner så mycket skam måste det betyda att jag gjort något fel, det är fel på mig, annars borde jag inte känna såhär”. Man kan säga att man blivit manipulerad av omgivningen att känna sig dålig. Det är inte schysst! När du känner så och tänker så, se det som ett tecken på att du blivit manipulerad och prata med någon vuxen som du litar på.
Jag vill dra mig undan och bara försvinna
Jag vet inte om du tänkt på hur djur gör, men när till exempel en katt blivit sjuk eller skadad – vad gör den då? Jo, den går och gömmer sig. Det kan ta flera dagar innan man till sist hittar sin katt som skadat sin tass eller har problem med magen, för att den sprungit iväg och hållit sig undan från alla andra. Och då känner man kanske: ”Åh stackarn, har du gått och gömt dig nu när du behövde hjälp, vi måste ta dig till veterinären så du kan få hjälp ju!” När vi blir kallade olika saker så är det naturligt att vi blir ledsna, oroliga, känner skam eller andra starka och jobbiga känslor och tänker att det är något fel på oss. Då är det naturligt att vi vill dra oss undan, gömma oss, inte synas, precis som djur gör. För stunden kan det kännas som att det hjälper att dra sig undan, men i längden blir det oftast bara värre, att man känner sig mer ensam och att de hårda orden och tankarna stämmer om en själv. Så när du känner för att dra dig undan, sök istället hjälp, prata med någon vuxen som du känner tillit till eller vänd dig till några experter som du kan få prata med, som till exempel de vi tipsar om på den här hemsidan.
Varför gör de så här mot mig?
När man blir kränkt och påhoppad är det lätt att hjärnan försöker förstå ”VARFÖR?”. Hjärnan letar efter svar eftersom det är hjärnans uppgift. Svaret blir inte sällan ”- För att det är fel på mig”. Om man verkligen vill förstå varför andra gör så mot en så finns det andra förklaringar som är mer troliga. Psykologin och filosofin har studerat hur vi människor fungerar i hundratals år och har ganska många svar på varför folk gör som de gör. En vanlig grej vi människor sysslar med är något man inom psykologin kallar för ”försvar”. Försvar är saker man gör för att slippa känna jobbiga känslor. Ett typiskt försvar är något som kallas ”projektiv identifikation”. Det är ett lite lustigt ord men det som det betyder är ungefär följande: när man själv varit med om jobbiga saker, som till exempel att ens föräldrar varit hårda eller elaka mot en, eller att man själv känner sig dålig på något vis, så är det lätt hänt att man istället för att ta hand om de känslorna ”lägger över dem på någon annan”. Det vill säga man får en annan person att känna de känslorna man själv egentligen varit med om att känna, till exempel skam och utanförskap. Kanske har du blivit utsatt för detta. Det är oschysst och vidrigt beteende och bör stoppas. Det finns såklart andra orsaker också, till exempel att det är mycket enklare att kränka någon via nätet än IRL, att ingen försökt stoppa personerna som beter sig på det här viset, att de fallit för grupptryck och är med i ett gäng där man har ett macho- och kränkande sätt att uttrycka saker, att inga vuxna satt gränser och andra förklaringar.
Psykologen Daniel Ek
Det finns mycket forskning kring sociala relationer och mobbningens påverkan. Att vara utsatt kan ha enorm påverkan långt in i livet, både vad gäller relationer, psykisk och fysisk hälsa.
Många som är utsatta för mobbing och trakasserier har också andra svårigheter på något sätt. Det kan vara att en förälder eller syskon har fysisk eller psykisk sjukdom. Eller att någon i släkten dricker för mycket alkohol. Eller att man har intressen i livet som skiljer sig från kamraternas. Tyvärr är det väldigt många barn som växer upp i en jobbig miljö på olika sätt. Jag har inga enkla tips eller lösningar på detta, jag vill bara uppmuntra dig att se helheten och ha en medkännande inställning till dig själv.
Jag har själv varit med om att bli retad och mobbad och det gör ordentligt ont. Kanske kan min story och andras ge hopp att det går att få ett bra liv även om det känns så otroligt hemskt när man är utsatt. Jag känner nog ändå att det är alla livets svåra stunder som gjort mig till den jag är, så jag skulle nog inte vilja vara utan detta, även det allra värsta.
Om du blivit utsatt är det viktigt att du pratar med någon. Det fysiska samtalet människor emellan ger en positiv hälsoeffekt. Skolan, föräldrar och barn behöver öka förutsättningarna och tiden för kommunikation IRL.
Men tänk om man inte hittar någon att prata med, eller tänk om den man pratar med inte lyssnar så bra som man hade hoppats? Man kanske känner att man får för mycket ”goda råd” som inte passar eller att de inte riktigt tar sig tid. GE INTE UPP. VERKLIGEN: GE INTE UPP. Att prata är viktigt! Man kan skriva i en dagbok. Man kan prata med ett djur. Någon kanske vill prata med Gud, om man tror på en sådan. Eller så kommer ett tillfälle att prata om det jobbiga ett år efter, eller fem år efter.
Alla kan vi känna oss dåliga eller ensammast i världen ibland. Att känna skam, ångest eller nedstämdhet är normalt och något alla upplever då och då.
Och känslan av att vara dålig kan sitta i och göra att man missar andra chanser, att man kanske inte vågar tacka ja till en fest man blir bjuden på, eller att man inte ringer den där kompisen som man skulle vilja ha kontakt med. Därför håller jag med Psykologen Daniel Ek (texten ovan) om att det är så väldigt viktigt hur man förhåller sig till de här jobbiga känslorna. Försök att inte låta känslan av att vara misslyckad hålla dig tillbaks från att göra saker som du skulle må bra av.
Psykologen Daniel Kraft
