Du är här:

Blogg

|

Lisas berättelse om mobbning

Lisas berättelse om mobbning

Lisa var tretton när klasskompisarna vände henne ryggen och mobbningen började. Läs hennes starka berättelse om utsatthet, självskadebeteende och om vägen tillbaka.

Jag var bara 13 när mitt helvete bröt ut. Det var början på tre plågsamma år och inte nog med det, jag skulle få leva med ärr resten av livet på grund av mobbningen!

Det började med den psykiska mobbningen, jag blev utfryst, utstirrad, jag blev helt enkelt osynlig för alla. Sen började den verbala mobbningen där både könsord och glåpord skreks till mig, skrevs på mitt skåp och även på mina kläder och skor. Men detta var inte allt, sen kom den fysiska där slagen, jag blev puttad rätt in i skåpen, de satte fälleben på mig och inte nog med det…jag fick ta emot sparkar direkt riktade på min rygg som gör att i dag lever jag med en kronisk ryggskada. Alla dessa minnen lever kvar än i dag.

Konsekvenserna av mobbningen blev anorexia, självskadebeteende, dåligt självförtroende och självkänsla, tankar om att vara oduglig, dum i huvudet, äcklig, ful och till slut orkade jag inte mer och började skolka. Men trots skolk och de konsekvenser jag fick ta emot varje dag, var det ändå ingen som såg mig och hjälpte mig. Ingen vuxen, ingen lärare, ingen! Trots att jag vet att de såg och visste vad som pågick valde de att inte se.

När jag var 16 år träffade jag den person som har gjort att jag är vid liv i dag. Denna person hjälpte mig att stå med båda fötterna på jorden igen, denna person hjälpte mig till att bli mig själv och våga tro på mig själv igen. Denna person är min man som jag i dag 19 år senare är gift med och har 3 barn ihop med. Tack vare honom orkar jag leva med den psykiska ohälsan i form av ångest och panikångest och med 2 utmattningsdepressioner i ryggsäcken. Han hjälper mig igenom dagen, pushar mig och stöttar, han är den personen som jag önskar att jag hade under de tre åren jag blev mobbad.

Att ha erfarenhet från att själv vara utsatt är en sak, men att vara mamma till ett barn som blir utsatt är så mycket värre. Min son blev utsatt pga. att han stammar. Mobbningen drog ner honom i psykisk ohälsa så pass att han blev orolig, nervös, fick ångest, svårt att sova och blev nedstämd.  Under hela åk. 5 skrattade han inte en enda gång, han orkade inte. Hans trygghet försvann. Och förtroendet för oss vuxna tappade han då alla, inklusive vi föräldrar, gång på gång sa att det ska bli bra igen. När han började i sjunde klass upphörde äntligen mobbningen.

Jag startade mitt företag under hösten 2013 som heter Mobbning – nej tack. Genom mitt företag föreläser jag om mina egna erfarenheter av att vara utsatt, men också om hur det är att vara mamma till ett utsatt barn. Jag berättar även om hur det är att leva med psykisk ohälsa samtidigt som man jobbar, har familj, hus och man. Jag bloggar, har konto på Instagram och Facebook i syfte att öka kunskapen om mobbning och psykisk ohälsa men också för att öka acceptansen för olikheter. Hösten 2016 startade jag KRAMpodden där vi pratar om psykisk ohälsa och om mobbningen med olika gäster som har erfarenhet kring det. I dag mår jag bra men lever fortfarande med minnen och ärr som alltid kommer att sitta kvar. Men jag mår bra!

Det är coolt att vara snäll

Kram Lisa