Det du inte ser – vardagen med dyslexi

Hur känns det egentligen att leva med dyslexi?

I en ny kampanj låter vi unga själva berätta om det som ofta går under radarn. Det som andra inte märker, men som påverkar varje dag. Bakom en text, ett prov eller en snabb konversation kan det finnas en kamp som sällan syns utåt.

Berättelserna visar att dyslexi inte bara handlar om att läsa och skriva. Det handlar också om tid, energi och möjligheten att delta på lika villkor.

Flera beskriver hur läsning och skrivande tar längre tid. Långa texter i skolan kan bli överväldigande och kräver mer stöd. Samtidigt innebär enkla saker för andra ofta en hel process. Att skriva en kommentar, läsa en meny eller förstå ett meddelande kan ta flera steg och mycket energi.

I dagens snabba kommunikation riskerar unga med dyslexi att hamna utanför. När tempot är högt finns det inte alltid tid att läsa klart, svara eller hänga med. Det kan leda till missförstånd och en känsla av att stå vid sidan av.

Flera berättelser lyfter också den stress som uppstår i skolan. Att inte hinna läsa eller förstå en fråga kan skapa oro redan när provet delas ut. Samtidigt vet många att de klarar uppgifterna när de får rätt förutsättningar, som muntliga prov eller anpassat stöd.

Många vittnar om att stödet kommer för sent eller inte fungerar som det ska. Det kan handla om att hjälp saknas, ges på fel sätt eller att elever själva måste kämpa för sina rättigheter.

Samtidigt är en sak tydlig: dyslexi har inget med intelligens att göra. Stavfel eller långsam läsning säger inget om en persons förmåga.

Det är just därför den här kampanjen finns. För att öka förståelsen, synliggöra det som inte syns och bidra till att fler barn och unga får rätt stöd i tid.

Tack Amanda, Martin, Matilda, Oliver, Saga, Sigrid, Sofie, Vera och Anonym för att ni så modigt delar med er av er vardag. Och tack till Dyslexiförbundet för stöttning i framtagandet av kampanjen.

Lyssna till allas berättelser i följande klipp.

Ta del av allas berättelser nedan:

Amandas berättelse:
Det svåraste med att ha dyslexi är att det är svårt att läsa långa texter och uttala speciella ord. Det är som att bokstäverna hoppar.

Det är jobbigt att skriva långa meningar. Speciellt NO och SO är jobbigt för de ämnena har långa texter och det tar lång tid att göra uppgifterna. Det tar längre tid än mina kompisar. Jag behöver extra hjälp av lärarna och då behöver jag vänta väldigt mycket.

Martins berättelse:
När jag vill lämna en kommentar på en onlinelektion måste jag först skriva det i ett program som kan rätta det. För att sen få det uppläst för att kolla att det står det jag tror det står. Och först då kan jag lämna kommentaren. Ni kan ju själva förstå problemen som kan uppstå.

När jag går på restaurang kan jag oftast inte läsa menyn själv. Jag måste be någon i sällskapet om hjälp att läsa menyn. Att ibland inte kunna självständigt beställa mat kan vara oerhört frustrerande.

Matildas berättelse:
En av de största vardagsstressen för mig är textkonversationer. För det går väldigt snabbt när man skriver. Så jag har inte riktigt tid att kunna läsa igenom vad jag har skrivit innan jag skickar det. Och jag har inte riktigt tid att läsa vad andra personer har skrivit som svar. Så det kan väldigt lätt bli misskommunikation. Och det är också ganska stor risk att jag kan hamna lite utanför.

Olivers berättelse:
Att skriva långa texter gör att jag blir tröttare och tröttare. Då behöver jag paus och få vila. När jag läser långa texter så känner jag mig trött och det är jobbigt. Att ha dyslexi gör inte att jag känner mig annorlunda. Men jag vet att jag inte kan skriva och läsa lika bra som dem utan dyslexi. Jag gillar inte att ha dyslexi.

Sagas berättelse:
Ungefär 5-10% av alla har dyslexi, det är ungefär 1-2 barn i varje skolklass och majoriteten av eleverna får stöd alldeles för sent. Jag och många andra är en del av det och jag önskade att alla kunde få mer hjälp i skolan. Å även att man upptäcker det tidigare. Jag fick hjälp med dyslexi i 6an och jag önskade att jag fick det tidigare för det hade ändrat hela min skolgång.

Sigrids berättelse:
Jag har dyslexi och en väldigt vanlig grej som händer mig är att om en kompis kommer fram till mig och visar något jätteroligt som nån har skrivit till henne på mobilen, då är det såhär, jag kommer inte hinna läsa det där.

Om hon kommer fram och visar mig det här i tio sekunder, då kanske jag hinner läsa första ordet och sen hinner inte jag läsa mer. Så då skrattar man lite och så ler man lite och hoppas man på att det var något roligt. Men jag vet ju egentligen inte alls vad som stod där, för jag hinner inte läsa det.

Sofies berättelse:
Jag satt i klassrummet idag och skulle göra prov, jag kände hur klumpen i magen blev större och större. När läraren la ner provet på bänken framför mig började jag direkt läsa frågorna.

Frågorna är läsfrågor, jag började skaka på benet för att inte stressen skulle nå min hjärna. Och mina fingrar börjar röra sig, jag hör varenda ljud. Alla pennspetsar som nuddar papperna, folk som bläddrar sidor. Och medans jag försöker få in informationen i första frågan har redan hälften av tiden gått. Jag läser den om och om igen men kan inte förstå vad frågan vill att jag ska göra eller svara.

Sedan skrev jag på pappret ”får jag göra muntligt”, ja det får jag denna gången. Men jag måste göra det när alla är klara med provet, när alla gått ut och min nästa lektion börjar. Då är det dags för mig att få göra mitt prov, det går bra när jag får prata.

Men jag vågar inte alltid fråga efter det stöd jag behöver, det har hänt att när jag ber om mina rättigheter alltså tex få en fråga läst har dem dragit ner på mitt betyg. ”Du kan inte få C även fast du har den nivån eftersom du fick hjälp”, den ”hjälpen” är att jag ska få sitta i ett grupprum, det är inte någon hjälp. Det är en förutsättning som är grundlig för att jag ska kunna göra provet. Eller så får jag kommentarer om att jag får ”fuska” på proven.

Det hade varit så mycket enklare om lärarna och elever fick veta hur det känns för oss. Fick lärarna en utbildning kanske jag inte skulle behöva be om mina rättigheter och vara rädd för att bli nekad.

Veras berättelse:
Lärare ska ofta komma och hjälpa mig, även fast jag inte har handen uppe eller har frågat om hjälp. De ska komma och läsa upp och rätta mig. Jag vet att de gör det för att vara snälla, men det är mest jobbigt.

Anonyms berättelse:
Under hela min skolgång har jag fått kämpa med att inte skämmas över min dyslexi, att mina stavfel och felläsningar inte gjorde mig mindre smart.

Jag behövde argumentera för mina rättigheter både till anpassad undervisning men också för att jag skulle få utbildning. Många delar och till och med hela kurser plockade lärare bort innan jag ens fått försöka, med motiveringen att det inte är lönt att försöka på grund av min dyslexi.

Sen läste jag en kandidatexamen vilket var lättare än högstadiet, mer kompetent personal och bättre struktur. Ingen som ifrågasatte och alla hjälpmedel var på plats. Jag blev äldre och insåg att till och med erkända professorer, chefer och Prinsar gör misstag.

Oavsett varför det blir fel har det inget att göra med hur smart eller kompetent en person är. Ingen ska behöva skämmas för sin dyslexi och dom som märker ord eller stavfel har helt enkelt för mycket fritid.