Submission [ID: 1687] – 2018-10-06

Allt började i högstadiet. Jag var 14 år och hade väldigt dåligt självförtroende, var blyg och grät mig till sömns varje dag. Jag hade varken någon mamma eller pappa, utan bodde hos mormor.

Satt mycket på nätet och chattade med folk till sent på natten. Det var ju där jag kunde bli sedd, och älskad. Samtidigt som jag chattade med folket, dök det upp en ruta med mess såsom ”gud vad ful du är”, ”äcklig gris”, ”föräldralösa barn”, ”kort som fan är du”, ”ingen vill ha dig”, ”du ser ut som en man”, ”varför har du så stora bröst?”, ”störst hängpatte i skolan har du”. Det slutade inte skriva, utan fortsatte också irl. I skolan där jag blev utsatt för mobbing dagligen. Jag ville tillslut inte leva. Varför skulle jag ens göra det när jag fick så mycket hat?! Började skada mig själv med att strypa mig själv, stoppa blodet i armarna med att knyta band tills armen nästan blev blå. Cyklade det fortaste jag kunde för att sedan sladda framför bilarna och slippa den känslan att behöva lida mer. Blev utskrattad av killarna i klassen flera dagar i veckan. Jag var ju inte tillräckligt duktig i skolan som de andra. Lärarna gjorde ingenting. De bara ”blunda” för problemet. Började skolka. Trodde det hade gått över efter ett par månader, när jag satt och skrev med en kille över msn. Berättade vad jag hade varit med om och han likaså. Jag trodde jag kunde lita på honom. Han sa att jag var en av de vackraste att jag inte var som alla andra, att jag var väldigt envis m.m. Vi hade bestämt träff och på något sätt sa min magkänsla att detta inte var rätt… men jag gick ändå… tills jag såg honom… med hans tjej och resten av gänget plus killarna i klassen. Då förstod jag, jag hade blivit lurad. Jag ville bara försvinna och hörde alla ropa efter mitt namn och skratta. Jag trodde jag var något, men tydligen inte. En värdelös människa som trodde jag kunde bli söt igen. Men jag hade fel…
Men jag gav inte upp, jag stod upp för mig själv och jag lever än idag!