Submission [ID: 1683] – 2018-10-05

När jag gick i 8an blev jag ständigt mobbad. Inknuffad i skåp på väg till lektionen,krokben i korridoren och folk som ropade fula skällsord när ja gick förbi.
Och jag kommer aldrig glömma en dag när jag trodde ja hade fått en kompis i min parrallel klass, vi va på rasten och satt lutade emot ett skjul,där alla 9orna stod och tjuvrökte. Äntligen,tänkte jag. Hon frågade om vi skulle äta ihop när det blev lunch. Tiden gick och till slut var det äntligen dags för lunch, vi möttes utanför matsalen och gick in. När 8orna hade lunch så hade även 7orna och 9orna det. Vi hade tacos varsin bricka med mat och skulle gå och sätta oss. När hon plötsligt drog ner mina mjukisbyxor. Framför alla. Alla började as flabba och jag fick bara panik då jag inte kunde dra upp dem för ja höll i brickan med mat, jag gick myrsteg med byxorna neddragna och ställde ifrån mig brickan på första bord och sprang där ifrån,har aldrig känns mig så förödmjukad.

Dagen efter stannade jag hemma från skolan, och då började näthatet. En ny grupp på facebook hade startats.. ”vi som visar rumpan i matsalen!”. I gruppen fanns även väldigt många inlägg, inte bara att jag var en hora som ”dragit ner byxorna”, utan jag var även ful,äcklig, vidrig, patetisk och bara helt dum i huvudet.

Jag gick tillbaka till skolan några dagar senare och låtsades som ingenting. Men skratt o flin kundes höras och ses vart jag än gick. Killar som började slå mig på rumpan. För den va ju ändå ”rätt nice”. Vilket gjorde det okej enligt dem?!

Flera meddelanden ifrån Facebook och Instagram började strömma in. Fortfarande hur vidrig och äcklig jag var. Vad skulle jag göra? Sökte på nätet om man kunde byta skola mitt i en termin. Funderade på att flytta till min pappa som bodde flera mil bort. Men ingen lösning var bra nog.

Tiden gick och jag blev mer och mer deprimerad ju mer jag var i skolan och allt plingade ifrån telefonen. Jag fegade.
Jag tänkte att ”allt löser sig bara jag dör.”
Sprang gråtandes till tågrälsen som låg bara några meter ifrån vårat hus.
När jag stod där på rälsen,kände att all livslust var slut,så från ingenstans slog det mig,jag tänker inte fega. Inte den här gången. Gick till skolan som vanligt dagen efter, gick med bestämda steg in till rektorn och skolkuratorn och berättade allt.

Gruppen på facebook togs bort, flickan som drog ned mina byxor fick inte gå kvar på skolan då det är nolltolerans på den skolan. (Vilket inte märktes).

I vilket fall, det jag vill komma fram till är..
Hur förjävligt det än är i skolan/jobbet/nätet eller privat. Gör din röst hör. Var inte feg och välj att vilja ta ditt liv. Berätta vad som händer och slå tillbaka mot dem som har gett sig på dig. Inte fysiskt, men psykiskt. På ett bra sett då menar jag. Inte att mobba tillbaka.

Var stark, alltid!