Submission [ID: 1679] – 2018-10-05

Jag har blivit missförstånd hela mitt liv, utnyttja, kallat mig konstig/freak. Jag var inte som alla andra… Jag hade en vän i min barndom. Men han försvann från mitt liv. (man kan inte umgås med en freak.) jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min uppväxt. Men jag känner att jag vill bara berätta för någon. Jag har aspergers syndrom. Jag har sociala förbi,ständig ångest & stress. Jag har aldrig känt av glädje och vill gärna kunna känna det någon gång i mitt liv. Jag har en pappa som är alkolist och en mansgris. Min värsta mardröm är att bli som honom. Jag var inget bra i skolan, hade ångest att gå ditt. Mina klasskamrater stötte alltid ut mig. Jag fick aldrig vara med på fotbollen på rasterna. Fick inte vara med på att bygga kojor. Till sist så bröt jag ihop. Och började fråga min mamma varför jag var som jag var och varför jag levde… Mamma bröt ihop då med. Jag var 13 år när jag frågade min mamma det första gången. Och jag undrar än idag. Varför jag lever. För det är väl inte meningen att man ska gråta varje dag, bli trakassera på jobb, utnyttja. Inte förstå ironi så folk gör narr av mig. Jag vill inte mer ha det såhär..