Dyslexin är min superkraft

Isabelle Tegvall är en av hundratusentals i Sverige som har dyslexi. I sitt blogginlägg beskriver hon rädslan över att behöva läsa en text högt och hur hon alltid fått kämpa mer än hennes klasskamrater. Samtidigt skulle hon aldrig välja bort sin dyslexi då den ger henne superkrafter.

Jag känner alltid samma sak. Sist var det på mitt nya sommarjobb. Vi satt i konferensrummet, jag och 23 andra sommarvikarier. Vi skulle gå igenom rutiner inför sommaren. I slutet på mötet ber chefen mig att läsa sammanfattningen på sista sidan, högt inför alla. Paniken kommer ungefär samtidigt som min frustration över att hon skulle välja just mig.

Det kniper fortfarande på samma ställe i magen som det gjorde när jag var sju år och min lärare bad mig läsa ett stycke högt för de andra i klassen. Svetten pärlar sig i pannan på precis samma sätt som varje dag i skolan. Som på beställning börjar mina händer skaka. Och mina öron börjar per automatik att lyssna efter suckar och skratt. Även om de sällan kommer nu för tiden.

Idag är jag 24 år, och om någon ber mig att läsa högt, blir jag fortfarande lika nervös och ångestfylld som min första dag i skolan.

Hur förklarar man för sin chef, första dagen på jobbet, att om jag ska läsa den här texten högt, kommer det att behöva avsättas mycket mer tid än de där sista fem minuterna, som är kvar innan klockan blir fem och alla slutar för dagen.

Hade det varit för några år sedan hade jag förmodligen låtsas att min telefon ringde, mumlat något om ett viktigt samtal från min läkare och gått ut. Men jag gör inte så längre. Jag läser ändå, och de som lyssnar när jag läser, får flashbacks från sin barndom och påminns om hur en repig cd-skiva kunde låta.

Och samtidigt som jag i mitt periferiseende märker hur hela rummet vrider obekvämt på sig, tar en stressad titt på telefonen och försöker låtsas som att allt är precis som vanligt, läser jag stakande vidare.

Mina svagheter är också mina superkrafter

Det är alltid svårt att förklara för omgivningen hur det är att vara dyslektiker. Jag burkar säga att alla mina svagheter också är mina superkrafter. För de känns verkligen som superkrafter. För att lika dålig som jag är på att läsa och skriva, lika bra är jag på att lyssna och formulera mig i tal. Ber du mig att skriva ditt namn kommer jag förmodligen att stava det fel, men jag kommer aldrig glömma vad du har sagt till mig, för att lyssna är mitt enda vapen i bokstävernas värld.

Om jag hade haft möjligheten, hade jag aldrig någonsin valt bort min dyslexi, även om det kan vara väldigt smärtsamt. De positiva följderna är helt enkelt för bra.

Man blir expert på att ta motgångar, att lära sig att resa sig efter en smäll, att ha förståelse för andra med svårigheter, att våga misslyckas. Att kunna stava är ingen konkurrensfördel, det kan de allra flesta. Men de egenskaper man får av att ständigt behöva kämpa hårdare än alla andra, de är konkurrensfördelar. Även om det emellanåt är väldigt tufft, så märker man till slut, ofta till sin förvåning, att det finns områden och situationer, där alla jobbiga erfarenheter och allt slit, har gjort att man plötsligt har ett försprång.

Det är alltid en lång väg, och den känns alltid lika krokig som en landsväg till toppen av en grekisk bergsby. När det samtidigt känns som om alla andra obesvärat kör fram på E4:an. Men till vår fördel, när vi väl når fram, finns det ingen som går i mål som vi gör.