Simon Sköld

I skolan var det vara jobbigt att gå fram och skriva på tavlan inför folk, då kunde det bli fel och folk skrattade. Svåra situationer försökte jag hantera genom att låtsas att jag kunde. Eller så försökte jag skämta bort det.

Det sämsta med dyslexi är ju just att det blir fel ibland. Vissa människor verkar tro att man är dum bara för att man har svårt att stava, men det har inte alls något med varandra att göra

Jag får en del konstiga bemötande pga. dyslexin, mest på nätet. Folk som inte känner mig påpekar hur jag skriver. Jag svarar aldrig när någon skriver något elakt, jag vill inte ge dem den uppmärksamheten.

Det sämsta med dyslexi är ju just att det blir fel ibland. Vissa människor verkar tro att man är dum bara för att man har svårt att stava, men det har inte alls något med varandra att göra.

Det blir ju lite roliga missförstånd ibland. Jag har till exempel sms-at barnen att ta ut sopporna istället för soporna. Jag träffade en damm istället för en dam och så vidare. Det är inga stavfel men jag ser inte att ordet betyder något annat än det jag menar egentligen.

Idag ser jag på min dyslexi som något som finns där men jag låter den inte påverka mig. Den ska inte få bestämma vad jag vågar och inte vågar göra.

Mitt råd till alla föräldrar som har barn med dyslexi är att stötta era barn till att våga prova, våga skriva, våga läsa och våga göra fel. Det kanske inte är det lättaste men det är så jag lär mig. Desto mer jag läser, desto bättre stavar jag och desto bättre förstår jag hur språket fungerar. Få barnen att förstå att de inte är dumma, de är inte korkade. De har något annat som de som kan stava kanske inte har.