© 2017 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Jesper Bogren

Det jobbigaste minnet från skolan var framförallt högläsningen, när alla i klassen skulle läsa ett litet stycke och man försökte räkna sig fram till vilket stycke man själv skulle läsa. Men i sjuan när jag bytte klass berättade jag för alla om min dyslexi. Sen blev det lättare och inge brydde sig ifall jag stakade mig på lektionerna.

Kämpandet har hjälpt mig i karriären

Jag fick kämpa mycket genom min uppväxt med läxor och skolarbeten. Jag minns att jag på helgerna var ute och lekte några timmar, sedan in och plugga några timmar, sedan lek igen. Så där var det, jag fick verkligen lära mig att inte ge upp. Kämpandet har jag med mig i vuxen ålder och jag tror absolut att det har bidragit till att jag vann årets kock och att jag är med i kocklandslaget bland annat. Men den största tävlingen har jag inte vunnit än, och än så länge har jag inte gett upp så jag kör vidare.

Matlagningen gjorde att jag tänkte mindre på min dyslexi

Min kärlek till mat har betytt väldigt mycket för mig genom min uppväxt. Jag visste tidigt vad jag ville jobba med. Och jag var duktig på matlagning vilket gjorde att jag tänkte mindre på min dyslexi. Förutom att jag är van att kämpa tack vare min dyslexi har jag även ett mycket bra minne. Jag behöver aldrig ta anteckningar på möten exempelvis. Och recept kommer jag i håg utan att titta, jag tror det har ett samband.

Hitta vad du vill göra och kör hårt

Mitt råd till unga är, tänk inte på din dyslexi. Strunta i vad andra säger, pröva dig fram och hitta det du vill göra. När du vet det är det bara att kämpa på och köra hårt. Då kommer du märka att dyslexin är en piss i oceanen och inget som hindrar dig.