Anitha Schulman
Jag fick reda på min dyslexi i vuxen ålder. På 80-talet då jag växte upp hette det att jag slarvade. När jag fick diagnosen föll allting på plats och jag förstod varför det blev fel även fast jag försökte. Ibland skrev jag till och med baklänges, utan att förstå varför.
Dyslexi är en kreativ tillgång
Idag tycker jag att min dyslexi är en kreativ tillgång. Fast det är väl klart att det är jobbigt ibland när man skriver fel. Min dyslexi fungerar så att jag korrläser en instagrampost kanske fyra eller fem gånger innan jag lägger upp den. Sen två dagar senare ser jag ” men herregud, vad står det här?”Det är ordblindhet, jag ser inte att det blir fel. Men det är inte så många som är superpetiga och säger till. Vissa absolut, men jag tycker att det är helt ok.
Hitta det som just du tycker är roligt
Det bästa med dyslexi är att oerhört kreativa människor ofta har diagnosen. Hjärnan är superkomplex och alla är bra på olika saker. Det viktiga är att hitta det som just du är bra på och som du tycker är roligt. Det som passar dig kanske inte passar någon annan, så funkar det ju.
Vadå, du kan väl inte skriva en bok?
Det konstigaste bemötandet jag fått är ”Vadå, du kan väl inte skriva en bok? Eller, hur kan du jobba som bloggare när du har dyslexi? Då svarar jag alltid att det funkar, det är bara att kämpa på. Ibland blir det fel och det är allmänmänskligt. Jag tar inte så illa vid mig av kommentarer i vuxen ålder, det var värre i tonåren.
Allt löser sig
Ett råd till alla barn och unga med dyslexi är att våga kämpa på, våga stå upp för dig själv och våga försöka att bli bättre, för din egen skull. För varje hinder man övervinner blir det mindre farligt. Jag har dyslexi och skriver min första roman nu, och det går bra!
Omfamna dyslexin, kämpa på och försök traggla med den. Den är inte kul alla gånger men istället för att bli ett offer under diagnosen så jobba aktivt för att komma vidare med den. Det kommer lösa sig i vuxenlivet, allt löser sig i vuxenlivet tro det eller ej.