Du är här:

Blogg

|

Jag ville bara stänga ögonlocken för evigt

Jag ville bara stänga ögonlocken för evigt

Ellinore Johansson deltog i TV4 Nyhetsmorgons temavecka Nätstark. På ett öppet och modigt sätt berättade hon om näthatet som nästan tog hennes liv. För att få omgivningen att förstå hur hårt näthat drabbar och för att bidra till ett snällare klimat på nätet, fortsätter hon att dela med sig av sina erfarenheter. Vi är så väldigt tacksamma att hon valt att dela med sig av sin historia i vår blogg. Tack Ellinore!

Jag heter Ellinore Johansson, den 1 september fyllde jag 19 år. Jag bor tillsammans med min mamma och pappa och vår lilla vovve Zacharias.

Att bära på en ryggsäck full av erfarenheter från åren jag kämpat, är inte alltid det lättaste. Men nu har jag kommit såhär långt och jag tänker inte ge mig. Jag vill dela med mig av alla de verktyg jag fått ta till när jag var beredd att överge livet.

2012 blev jag kränkt på nätet. Det sätter spärrar än idag. Det präglar mig hela tiden. Att få ett kvitto på att mitt utseende var lika oönskat som jag själv kände, blev en kick för min andra halva som levde så starkt i mitt psyke. Jag hjärntvättades och manipulerades totalt av halvan som ville ta allt ifrån mig och som bröt ner mig mer för varje dag.

I mitt fall lades det ut bilder där tjejer tyckte sig sminka sig som jag gjorde. Det skapades hashtags, skrevs förnedrande ord och kommentarer och skapades rykten som spreds snabbare än du nyss blinkade.

Ett års sjukskrivning

I ett år blev jag hemma. Sjukskriven. De första veckorna, eller rättare sagt månaderna, var värst, både för mig och för min omgivning. Jag var djupt nere i ett svek och tog mig inte upp ur sängen mer än för toalettbesök. Jag fick inte längre vara själv, hade uppsikt exakt hela tiden. Jag grät mig till söms. Den enda utväg jag såg var att få stänga ögonlocken för evigt. Och tro mig, när man är där känns det som att alla skulle må bättre utan en. Att det största sveket är att stanna kvar.

När jag hör min pappa berätta om hur de upplevde året då jag var hemma fylls hela jag av tacksamhet. Över hur de orkade vara föräldrar, kompisar, läkare och psykologer på en och samma gång. Superhjältar!

Några kompisar hade jag inte. Någon skolledning med kunskap i ämnet, hade jag inte. Några diagnoser för att lättare se samband, hade jag inte. Någon medicin hade jag inte heller. Hjälp från bup här i Karlshamn var jag inte stark nog att ta emot. Att bli inlagd kändes så långt borta även fast det hade varit det bästa där och då.

Men mamma och pappa, er hade jag varje minut. Och utan er, så skulle jag inte levt idag. Ni var det enda som har höll mig uppe när dalarna var som allra djupast.

Jag fick ofta kommentarer som ”Det är sådant man får räkna med när man sticker ut från mängden” eller ”Du har ju ett utseende som får folk att reagera”. Idag är det skrattretande. Då trodde jag på det.

Efter näthatet fick jag påbörja utredningar på bup där jag sedan tidigare fått stöttning och pratat om enskilda särbegåvningar som gjorde att jag kände mig annorlunda (idag fastställda neuropsykiatriska diagnoser). Men jag var inte mottaglig för någon hjälp. Jag tyckte att andra behövde hjälpen mer än jag själv och ville varken ta emot Kbt eller Kpt. Det enda jag ville var att flytta till mitt älskade Stockholm och börja om på nytt.

Vändningen

Sommaren 2013 blev det klart att jag och mina föräldrar skulle få bo i Stockholm under drygt en månads tid och få daglig terapi från professionella personer på bup funk. Jag är evigt tacksam att vi fick den möjligheten och att jag vågade ta steget mot friskhet. Med hjälp av medicin och stöttning överlevde jag flera veckors slit med svett, blod och tårar. Mina erfarenheter är nu mina verktyg som jag använder mig av varje dag för att klara av vardagen. Verktygen är mina vänner.

Allting bygger på vart annat. Jag började få en skev självbild och ett sjukt förhållningssätt till mat och träning när min ”andra halva” fick hjälp från näthatet som förnedrade mig och mitt utseende. Mina tvångstankar har alltid varit starkt förknippat med mitt utseende. Den andra halvan fick mig att svälta, hetsäta och träna i orimliga former. Det ledde också till att jag tillslut inte kunde kolla på vissa maträtter eller gå igenom size+ avdelningen.

Min panikångest har blivit mycket mer påtaglig som en följd av alla kommentarer och blickar jag behöver utstå. Både på nätet men också i verkligheten. Det är alltså inte bara nättrollen som sprider hat, det finns människor till allt, överallt.

På min blogg @Nouw.com/ellinoreejohansson skriver jag väldigt öppet om mina problem i vardagen och hur det är att möta samhället när man inte är som ”alla andra”. Genom att skriva detta inlägg hoppas jag ha fått med mig några på vägen, för jag vill få med mig så många som möjligt som vill göra skillnad. Alla kan göra något.

Fler vuxna förebilder

Ansvaret ligger på varje enskild individ. Men det är viktigt att poängtera att barn är just barn och att barn lär sig av vuxna. Jag vill därför skicka en uppmaning till alla vuxna att vara förebilder som står för mångfald och acceptans. Om du visar ditt barn att man får se ut och vara hur man vill kommer barnen att förmedla detta vidare. Men låter du inte din flicka på 5 år köpa en blå tröja från killavdelningen, kommer hon tro att det inte är okej. Att det skulle vara onormalt och annorlunda.

Det fina med var och en, är just att det bara finns en av oss. Och det jaget ska inte behöva rätta sig efter skeva stereotyper eller ideal.

Vill du lila läppstift, shorts mitt i vintern, vinterjacka på sommaren, raka av dig håret, se ut som en ”Barbie” GO FOR IT!! Låt alla få leva i ett Sverige där man med stolthet kan vara sig själv. Du ska få vara vem du vill och se ut hur du vill!

Det är aldrig för sent att göra skillnad, men det är för sent att rädda de barn och ungdomar som gav upp, som jag var nära att göra. Som av någon anledning kände att det inte var värt att be om hjälp, för man vill inte vara i vägen.

Det behövs kompetens och vi behöver prata mycket mer om detta. Kanske just du, precis som jag, behöver göra din del och kliva fram för att berätta din historia.

#yourockinyourownway

Pssst! Vill du läsa inlägget i sin helhet finns det på Ellinores blogg